Fråga 1. Vid fyraårsjusteringen av kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna kom det fram att kommunerna fått 430 miljoner euro för lite i statsandelar. Tänker ni i budgeten 2012 genomföra statsandelarnas fyraårsjustering till fullt belopp, det vill säga höja statsandelarnas belopp med 430 miljoner euro?

 

Fråga 2. Både en ny kommunallag och en lag om ordnandet av social- och hälsovården förbereds. Anser ni att social- och hälsovårdsstrukturen ska få bestämma den kommunala strukturen, främst med tanke på kommunernas storlek?

 

 

1. Målsättningen måste vara att justera statsandelarna fullt ut. Trots det blir det nödvändigt med en helhetsreform av statsandelssystemet och att ta sikte på ett system som är hållbart också på lång sikt. I samband med den reformen måste man också bedöma vem som ska sköta vilka uppgifter. Vi vet dock att kommunerna brukar sköta sina uppgifter relativt kostnadseffektivt då de ansvarar för dem själva varför det ur samhällets synvinkel knappast är förnuftigt att föra över uppgifter från kommun till stat.

2. Den kommunala strukturen måste bestämmas av vilka livskraftiga kommuner det finns förutsättningar för. Social- och hälsovårdsstrukturen är inte den ensamt avgörande för kommunstrukturen, men det skulle vara en klok politik i Svenskfinland att redan nu söka vännerna i vars sällskap man har mest gemensamt och vill vara. Om den dagen skulle komma då strukturerna fastslås med tvång så kan det vara för sent att söka sitt sällskap. Jag hoppas Svenskfinland kan enas om en kommunal strategi och en gemensam agenda inför exempelvis beredningen av en ny kommunallag.

 

 

 

1. Statsandelarna bör ses över enligt vad man redan har avtalat. Nästa regering tänker säkert utvärdera arbetsfördelningen mellan staten och kommunerna. I detta sammanhang måste man komma ihåg att staten enligt Kommunförbundets egna beräkningar stödde kommunalekonomin med ett stödpaket värt ungefär 700 miljoner euro. Både att svara på hållbarhetsunderskottet och att balansera statens och kommunernas ekonomi kommer att vara en utmanande uppgift, som bör behandlas i ett gott samarbete.

 

2. De gröna har föreslagit att två olika modeller för välfärdstjänsterna ska bli undersökta. I båda modellerna skulle kommunernas, statens och Folkpensionsanstaltens pengar samlas till en inköpspool.
I den ena modellen skulle man bilda fem välfärdsdistrikt, varav varje distrikt skulle betjäna en miljon invånare. Distriktens demokratiska kontroll skulle bygga på valresultatet med hänsyn till maktbalanserna mellan de politiska partierna och till de regionala storlekarna.
Den andra möjligheten är att inköpspooler skulle bildas på landskapsnivå – egentligen enligt de nuvarande sjukvårdsdistrikten eller landskapen.
Det skulle finnas ungefär tjugo inköpspooler och de skulle alla betjäna cirka 20 000 invånare. I framtiden skulle landskapsfullmäktige väljas genom direkta val i samband med kommunalval.
Specialiserad sjukvård skulle köpas från universitetssjukhusen. Besluten om arbetsfördelningen och om den avancerade specialiseringen mellan universitetssjukhusen skulle göras på nationell nivå.

 

 

 

1. Vi utgår från att hela summan ska betalas ut till kommunerna i sinom tid. I och med den nuvarande lagen kan man antingen betala hela summan på en gång eller periodisera den på flera år, så som det gjordes år 2004. Nästa regering ska senast i samband med budgetbestämmelserna för år 2012 ta ställning till detta.

Under nästa valperiod måste både staten och kommunerna strama åt det ekonomiskt. Kommunernas utgiftsökning måste dämpas, vilket kräver förbättrad produktivitet. Dessutom måste staten avhålla sig från att tilldela kommunerna nya uppgifter och skyldigheter. Man måste noggrant utvärdera helhetsverkan och inrätta ett eurobaserat tak för effekterna på kommunalekonomin. Man bör även fundera på om man i kommunerna tar i bruk samma ramförfarande som används i statsekonomin.

2. Social- och hälsovården, speciellt mer krävande vård, förutsätter ett brett organisationsunderlag, men kommunernas invånare behöver också närservice, som bör produceras nära människorna. Därför bör den kommunala strukturen inte bestämmas utgående från en sektors organisationsbehov.
Områdena i Finland är mycket olika och stora kommuner fjärmar servicen. Vi måste hitta en modell som tryggar både service som kräver ett bredare underlag samt närservicen, samtidigt som vi tryggar den lokala demokratin. Vi har bra erfarenheter från förvaltningsförsöket i Kajanaland, där social- och hälsovården har ordnats på landskapsnivå och närservicen i primärkommunerna.
Beredandet av social- och hälsovårdslagen och kommunallagen bör framskrida jämsides. Men tågordningen är klar. Kommunallagen som allmän lag går före speciallagarna.
Jag tror att kommunstrukturen i framtiden, kring år 2020, består av stora primärkommuner, till och med i landskapsstorlek, och av små närkommuner som bildats inom dem. På det här sättet får vi ett tillräckligt stort befolkningsunderlag för mer krävande service, närservicen och lokaldemokratin tryggas, och förvaltningsstrukturer, speciellt samkommuner, bryts ned.

 

 

 

1. Det viktigaste är att grundservicen tryggas och därför måste vi se till att kommunerna har tillräckligt med finansiering. Hela den kommunala finansieringen inklusive statsandelssystemet måste gås igenom genast i början av nästa valperiod. Vi måste säkra att det finns tillräckligt med finansiering för att trygga servicen och samtidigt se till att systemet uppmuntrar kommunerna att ordna servicen fiffigare och bättre. Utgiftsökningen måste fås i styr.

 

2. Om man organiserar social- och hälsovården i områden för sig kan det leda till kommunsammanslagningar men måste inte nödvändigtvis göra det. Samarbetet måste oberoende fungera smidigt och för invånarna är det viktigast att servicen fungerar enhetligt. Det här förutsätter att servicens organisations- och finansieringsansvar ligger hos en och samma organisation och ett tillräckligt brett område.
Samlingspartiet anser att den tydligaste modellen vore om starka primärkommuner ansvarade för de centrala tjänsterna. Det här är vårt primära alternativ. En kommun kan ensam bilda ett social- och hälsovårdsområde.
Det andra alternativet är att pendlingsområdet och området där man uträttar ärenden ur invånarens perspektiv fungerar som en kommun. Ett fungerande social- och hälsovårdsområde kan bildas mellan flera primärkommuner.

 

 

 

1. Ja – det vill vi göra. För oss är det principiellt viktigt att förhållandena mellan stat och kommunsektorn följs enligt lagen. Att beloppet är nu så pass stort, visar att staten under föregående fyraårsperiod regelbundet har underskattat reformernas totala kostnader och därmed skjutit över kostnadsansvar till kommunerna.
Vi är färdiga att hålla kostandsansvarsprincipen kvar. Under de kommande fyra åren kommer kommunernas verksamhetsutgifter att hållas på en låg nivå. Vad vi speciellt är oroade över är att kommunernas infrastruktur, speciellt äldre byggnader, är i dåligt skick. Överloppspengarna kunde användas till att renovera fastigheterna.
Vi tänker alltså justera stats-andelarna till fullo, men vi är också färdiga att ta en del av dessa pengar för att stöda kommunernas fastighetsrenoveringar.

 

2. Vi är för en stark primärkommun. Detta betyder litet olika saker i olika delar av landet. 20 000 invånare är en bra siffra, men man måste också ta hänsyn till bland annat avstånden. Vår princip är att kommunernas gränser bör följa pendlingsområdena, vilket skulle innebära en kommunstruktur på cirka 170 kommuner.
För en starkare kommunstruktur behövs det mera än en lag om hur social- och hälsovården organiseras i framtiden. Vi tycker att den nuvarande regeringen har tappat greppet om utvecklandet av kommunstrukturen. Nya lagar förbereds en i taget och fältet är förvirrat. Efter valet bör man skapa ordning i utvecklandet – detta är vad kommunerna, men också kommuninvånarna förväntar av regeringen

 

 

1. Vi måste förstärka kommunernas ekonomi och den offentliga servicen. Kommunerna har fått mera lagstadgade uppgifter och behöver därmed mera finansiering. Om kommunerna blir tvungna att höja kommunalskatten går vi mot plattskatt och det får inte ske. Därför är det bättre att kommunerna får en större del av den progressiva inkomstskatten.
Kommunerna behöver 600 miljoner euro till för att klara av att uppfylla servicebehovet. För att kunna stöda kommunerna måste vi öka statens inkomster. Det sker genom en mer progressiv beskattning på löne-, kapital-, pension- och stödinkomster En del av kapitalinkomstskatten bör ges åt kommunerna.

 

2. Det handlar inte om storleken utan om vettiga helheter. För det första får det inte bildas för stora områden och för det andra måste den nya kommunallagen stöda förnuftiga kommunsammanslagningar. Vi kommer säkert att behöva sammanslagningar i framtiden, men vi är inte för tvångsfusioner utan de bör vara väl genomtänkta och ske frivilligt.
Det är viktigt att den lokala demokratin inte försvinner. I små kommuner, där servicen utförs av stora samarbetsområden, försvinner makten från de kommunala beslutsfattarna. Det gäller i synnerhet då beslutsfattarna inte är direkt valda. Vi anser att kommunerna själva ska kunna ansvara för basservicen.

 

 

1. Att justera statsandelarna till fullt belopp är troligtvis inte möjligt på grund av den offentliga ekonomins hållbarhetsunderskott på 8 miljarder euro. Vi måste strama åt lite. Vår utgångspunkt är ändå att kommunernas finansieringsunderlag ska förstärkas, vilket betyder ökade statsandelar och ett bredare skatteunderlag. Till exempel bör avfallsskattens intäkter, hälften av alkoholskatten och 20 procent av kapitalinkomstskatten tillfalla kommunerna. Det här är speciellt viktigt med tanke på en fungerande äldreomsorg och hälsovård.
Vi föreslår att vissa uppgifter överförs från kommunen till staten. Bland annat borde stödet för närståendevården och utkomststödets grunddel överföras till Folkpensionsanstalten.
Beräkningen av statsandelar för hälsovården måste också förnyas. Sjukfrekvenskoefficienten som fastställer statsandelarnas storlek beräknas nu utgående från antal personer under 55 år som får sjukpension. Detta uppmuntrar inte till att minska antalet arbetsoförmögna och inte heller till att satsa på förebyggande vård. I nästa regering måste detta åtgärdas.

 

2. Fastän social- och hälsovårdsreformen kräver ett befolkningsunderlag på 20 000 invånare betyder det inte att kommunerna måste tvångsfusioneras. Vi tycker att samarbete räcker, men vi stöder sammanslagningar där det är vettigt med tanke på servicen. Vissa kommuner samarbetar redan så mycket att steget till en fusion är ganska litet. Därför behövs det sporrar för att förnuftiga kommunsammanslagningar ska ske på frivillig basis.

 

 

1. Åland har inte statsandelar i samma bemärkelse som fastlandet. Åland betalar skatter till staten och får en klumpsumma tillbaka, som sedan fördelas som landskapsandelar till kommunerna. Klumpsumman kommer inte att påverkas av fyraårsjusteringen, därför känns det märkligt att ta ställning till frågan.
Det går inte heller att jämföra Ålands landskapsandelar med fastlandets statsandelar. De åländska kommunerna är så mycket mindre och har helt andra uppgifter. Däremot vill jag påpeka att fastän många tror att Åland får stora bidrag är det inte så i verkligheten.

 

2. På Åland har vi våra egna lagar, så vi berörs inte av detta. Men allmänt tycker jag att man inte borde fundera så mycket på kommunernas storlek utan mera på vad en kommun är och vilka uppgifter den ska ha. Det är också värt att fundera på om alla kommuner måste ha samma uppgifter. Ska Åland ha samma system som fastlandet eller som någon annan motsvarande ö med självstyre som till exempel Färöarna? Som det ser ut i dag krävs det nästan självstyre för att kunna ha kvar små kommuner.

På Åland har vi hittills kört på kommunförbund istället för att fusioneras och det har fungerat bra. Man måste tänka två gånger innan man slår ihop två kommuner. På Åland har vi till exempel mycket frivilligarbete som kan försvinna vid en sammanslagning.