Det nya regeringsprogrammet innebär en tvärvändning i den officiella synen på interkommunalt samarbete: ”I och med att kommunstrukturen blir mer helgjuten minskar behovet av samarbetsstrukturer mellan kommunerna, vilket förtydligar och förenklar förvaltningen och stärker den lokala demokratin.”

 

Oron för att ett utbrett interkommunalt samarbete försvagar den lokala demokratin är inte ny, men den har tonats ner i den pragmatiskt orienterade finländska debatten. Viktigare än att oroa sig för att makten flyr från folkvalda fullmäktigeförsamlingar till indirekt valda organ i samkommuner och värdkommuner har det varit att lösa praktiska problem: Större befolkningsunderlag för hälsovården, bättre samordning av räddningsväsendet eller färre huvudmän för yrkesutbildningen. När samarbetskrav efter samarbetskrav staplats på varandra blir helheten svår att överblicka. Enskilda kommuner kan vara medlemmar av tiotals olika samarbetsorgan och för många små kommuner utgör samarbetsutgifterna mer än hälften av budgeten.

Det är legitimt att fråga sig vart makten tar vägen när kommuner samarbetar. Men svaret är mer komplext än man kan få för sig när samarbetsstrukturer i den politiska debatten beskrivs med termer som ”sillsallad” och ”förvaltningshimmel” – vilket anspelar på ”halmhimmel”, en traditionell julprydnad bestående av ett otal tomma fyrkanter.

 

i ljuset av resultaten från en stor beslutsfattarundersökning som genomfördes hösten 2010 *) går det att säga åtminstone två saker. För det första: Om demokratiförlusterna av kommunalt samarbete vore så tydliga som man påstår, borde de synas i form av ett större missnöje över de egna påverkningsmöjligheterna hos förtroendevalda i kommuner som ingår i samarbetsområden. Det är inte fallet. Kommunens vägval inom ramen för kommun- och servicestrukturreformen – sammanslagning, samarbete, ingen reform – har ingen betydelse för hur stort eller litet inflytande de förtroendevalda upplever sig ha.

 
För det andra: Tendensen att makt koncentreras till kommunstyrelsen, tjänstemännen och de politiker som har samarbetsuppdrag är stark i alla kommungrupper, men särskilt påtaglig i samarbetskommunerna. Ju mer av kommunens verksamhet som består av ”utrikespolitik”, desto starkare ställning får de som har till uppgift att föra kommunens talan utåt.

 

De strukturer som inifrån framstår som begripliga kan utifrån uppfattas som ogenomträngliga. Ur demokratisk synvinkel räcker det inte att beslutsfattarna kan manövrera i den nya organisationen. Kommuninvånarna måste också kunna förstå vem de ska ställa till svars för fattade beslut och uteblivet agerande.

 

*)Siv Sandberg: Paras-uudistus kuntapäättäjan silmin. Luottamushenkilö- ja viranhaltijatutkimus 2010. Suomen Kuntaliitto 2011. Under utgivning.