Linnéa Henriksson har för tankesmedjan Magma gjort en undersökning om språkliga konsekvenser vid sammanslagningar. Hon konstaterar att enspråkigt svenska lösningar är bättre för den svenska servicen, men ställer samtidigt frågan till bekostnad av vad?
– Problemet med enspråkiga enheter är att de ofta är mindre och därmed mer sårbara. Svenska enheter blir undantag med bredare uppgifter och färre personal, vilket lätt leder till kompetensbrist, säger Henriksson.

Å andra sidan ger små enheter mer personlig service och har kortare beslutsvägar.

Fastän tvåspråkiga enheter  oftast är större och har mer sakkunskap, ses svenskan mången gång som ett måste, vilket leder till att verksamheten de facto fungerar på finska. För att minoritetsspråket ska överleva borde dess andel av sammanhanget utgöra minst 30 procent, förklarar Henriksson.

 

Organiserandet av yrkesutbildningen i östra Nyland var startskottet för Magmas undersökning. Yrkesutbildningen ordnas i dag av fyra mindre enheter; Samkommunen för yrkesutbildning i östra Nyland (Inveon), det tvåspråkiga Borgå handelsläroverk, Porvoon terveydenhuolto-oppilaitos (PTHOL) och Itä-Uudenmaan koulutuskuntayhtymä (IUKKY).

Utbildningsministeriets målsättning är att bilda regionala konkurrenskraftiga yrkesinstitut, som kan erbjuda ett brett utbildningsprogram. Ministeriet förespråkar dessutom enspråkiga lösningar. Befolkningen i östra Nyland överstiger gränsen på 50 000 invånare, men yrkesskolornas dragningskraft är låg. Ministeriet föreslår därför att de finska skolorna skulle sammanslås med Keski-Uudenmaan ammattiopisto (Keuda) och Inveon med Prakticum.

Av konsultbolaget Auros har regionen beställt en utredning gällande anordnandet av yrkesutbildningen. Auros slutsats var att de nuvarande utbildningsaktörerna borde slås ihop till en stor regional flerspråkig utbildningsanordnare.

– Problemet är att det som i teorin är tvåspråkigt i praktiken är enspråkigt finskt, säger Henriksson.

 

Det här förklarar hon att inte beror på illvilja utan på att svenskan inte är relevant för de finskspråkiga.
– Det man inte berörs av tänker man inte på, säger hon och frågar hur många som på väg till informationsträffen i källarvåningen tänkte på att en rullstolsbunden inte skulle ha kunnat ta sig ner för trapporna?

En tvåspråkig lösning betyder dessutom inte att enbart undervisningen fungerar på två språk utan hela förvaltningen, vilket till exempel innebär att rektorn måste vara tvåspråkig eller också behövs det två rektorer.

 

I Borgå, Lappträsk, Lovisa och Sibbo har man inte ännu formellt behandlat frågan, men att hålla kvar det regionala inflytandet är viktigt för kommunerna.
– De nya strukturreformerna kommer att påverka beslutet. Om vi bildar en stor kommun ser jag att yrkesutbildningen kan ordnas på motsvarande sätt som gymnasieutbildningen i dag, alltså i kommunens regi, säger Borgås biträdande stadsdirektör Fredrick von Schoultz.

Henriksson tror i det här fallet starkare på en språklig indelning, även om en tvåspråkig lösning skulle fungera, eftersom de svenskspråkigas andel utgör just cirka 30 procent. Men Henriksson tvivlar på att den regionala enheten skulle uppfylla ministeriets krav.
– Det är klart att om staten kräver ännu större lösningar och det blir en fusion med Keuda så ska det svenska brytas ut. Men om vi kan ha utbildningen i egen regi tills dess så är det av fördel, säger Schoultz.

Schoultz förstår bra att man ur ett svenskt nationellt perspektiv vill garantera det svenska, men ur det lokala perspektivet ser det annorlunda ut.
– I framtiden går pengarna direkt till anordnaren. Om Prakticum tar över Inveon har vi inget mer att säga till om.

Bildningsnämndens ordförande i Borgå Ulf Backman (SFP) är rädd att det svenska lider vid en regional lösning.
– SFP har inte ännu slagit fast sin linje, men om vi ska ha en stark svenskspråkig utbildning måste vi ha enspråkiga lösningar, säger Backman.

 

Lovisa har inte heller ännu behandlat frågan.
– Politikernas åsikter går lika mycket i kors som Auros och Magmas undersökningar, skrattar bildningsdirektör Thomas Grönholm.
Diskussionerna är som hetast just nu och både Grönholm och Schoultz tror att det kommer att bli svårt att hitta en gemensam linje bland kommunerna.

 

Henriksson tycker att östra Nyland noggrant borde överväga vad de vill ha inflytande över och därefter förhandla proaktivt. Men hur är det egentligen, är en en- eller tvåspråkig lösning bättre?

Rapporten fastställer att om underlaget är tillräckligt stort är enspråkiga lösningar det bästa alternativet. Men aktörerna måste själva få styra sin verksamhet, både gällande besluten och budgeten, och de måste regelbundet jämföras med andra enheter för att kvalitetsskillnader inte ska uppstå.

Om minoritetens andel är minst en tredjedel kan tvåspråkiga lösningar fungera. Men då behövs en medveten språkplanering och att någon i ledningen har ett uttalat ansvar för det svenska språket. Ett bra exempel är Lojo stad, vars tidigare kommundirektörer juhani rinne och elina lehto-häggroth fungerat som så kallade eldsjälar och bevarat tvåspråkigheten trots att finlandssvenskarnas andel endast utgör cirka fyra procent.

Där det inte går att bilda svenska enheter uppmanar Henriksson oss att fundera på egna lösningar.
– Vi får inte blunda utan måste vara proaktiva och komma med goda förslag, annars blir vi tvungna att rätta oss efter givna regler.

 

30 procents-regeln visar sig stämma rätt så bra in på de finländska kommunerna. I tvåspråkiga kommuner med stark finsk majoritet, som Helsingfors, Esbo, Vanda och Åbo, finns det brister i den svenskspråkiga servicen. Även där finlandssvenskarnas andel är lite större men fortfarande under 30 procent (Karleby, Kyrkslätt och Vasa) måste de svenskspråkiga motivera sitt behov av svenskspråkig service.

Men i kommuner där de svenskspråkiga utgör cirka en tredjedel, så som Borgå, Grankulla, Lappträsk, Lovisa, Sibbo och Sjundeå, fungerar servicen på svenska bra.