I dag ska alla berörda kommuners fullmäktige fatta ett positivt beslut för att en kommunsammanslagning ska vara möjlig. Det slutliga beslutet fattas sedan av statsrådet.
När regeringen nu vill lägga pendlingsområdena till grund för de nya kommunerna verkar tanken på samstämmighet i alla berörda kommuner ganska utopisk. Fast vi väntar ännu på ministeriets kartskisser.

 

Vad betyder den kommunala självstyrelsen i det här sammanhanget?
Grundlagen talar om att Finland är indelat i kommuner, vilkas förvaltning ska grunda sig på självstyrelse för deras invånare. Den kommunala självstyrelsen är alltså skyddad i grundlagen.
– Juristerna talar om institutionellt skydd för den kommunala självstyrelsen, säger Arto Sulonen, direktör för juridiska ärenden på Kommunförbundet.

 

– Kommungränserna och kommunindelningen åtnjuter däremot inte grundlagens skydd. Om en förändring av kommunindelningen stadgas i en vanlig lag, fortsätter Sulonen.

Det betyder också att processen vid kommunfusioner kan ändras på samma sätt som man ändrar vilken vanlig lag som helst.
– Om man vill möjliggöra tvångssammanslagningar i den kommunreform som är på gång måste kommunindelningslagen ändras. Det kan man göra på två sätt. Antingen skriver man in direkta stadganden om kommunstrukturen i lagen eller också ändrar man den genom att ge statsrådet kompetens att besluta om kommunsammanslagningar också mot kommunens vilja.

Sulonen påminner om att lagen före 1993 tillät tvångssammanslagningar.

 

Grundlagen anses ändå lägga vissa geografiska gränser, fast det är klent med tolkningar tillsvidare.
– Kommunen ska ha anknytning till kommuninvånarnas vardag och man måste komma ihåg att det är fråga om lokal demokrati. Man ska se på kommunen som helhet, på hur livskraftig den är och om den kan bära serviceansvar också i framtiden. Pendlingsområdet är bra grundmaterial men också andra synpunkter måste tas i beaktande, säger regeringsråd Auli Valli-Lintu på finansministeriets kommunavdelning.

 

Arto Sulonen instämmer i att det finns gränser för hur stor en kommun kan vara.
– Grundlagsexperter ansåg att det i förslaget med 20 regionkommuner i början av strukturprojektet inte längre var fråga om lokalförvaltning utan regionalförvaltning, säger han.

Han motiverar med grundlagens stadgande att man bestämmer om självstyrelse på större förvaltningsområden än kommuner genom lag.
– Det ska alltså finnas plats också för större förvaltningsområden än kommuner enligt grundlagen.

Men ganska stora förändringar kan göras utan att lagarna stiftas i grundlagsordning.

Henna Virkkunen (39) är beslutsam: Det ska bli en kommunreform enligt de riktlinjer som finns i regeringsprogrammet. År 2015 ska kommunkartan se helt annorlunda ut.
– Regeringen och alla regeringspartier är för en kommunmodell. Det räcker med två nivåer, kommunerna och staten, säger Virkkunen, och man hör att det är också hennes eget ideal.

Kommunerna på den nya kommunkartan ska enligt det vara starka primärkommuner som består av naturliga pendlingsområden. De ska själva kunna sörja för all basservice utom den specialiserade sjukvården.

Förberedelserna pågår med hög intensitet på finansministeriets kommunavdelning. arto koski har kallats att leda strukturarbetsgruppen som ska formulera kriterierna så att vi kan känna igen en stark kommun och ett naturligt pendlingsområde när vi stöter på dem. Vad de här kriterierna kommer att fokusera på är ännu öppet, men Virkkunen framhåller med eftertryck att kommunreformen omfattar alla kommuner, stora som små, huvudstadsregionen och skärgården, Kajanaland som får fortsätta sitt försök och Lapplands vidsträckta kommuner där nästan ingen hinner pendla över kommungränsen under en vanlig arbetsdag.

– Redan nu är det klart att det inte kan finnas ett enda kriterium som skulle passa i hela Finland; det skulle vara för mekaniskt. Ett problem med ramlagen var just att man valde kriteriet 20 000 invånare. Det ledde i en del områden till helt bra lösningar men i andra skapade kommunerna väldigt konstgjorda lösningar som inte nödvändigtvis svarade mot folks verkliga liv, säger Virkkunen.

 

För att få en bild av hur folk färdas till vardags tar strukturgruppen hjälp av kartor som visar resorna i de statistiska pendlingsområdena. Med dem som utgångspunkt har den i uppdrag att före årsskiftet rita upp kartor över de ”naturliga pendlingsområdena” och alltså de potentiella nya kommunerna. Virkkunen lovar att kartorna ska visa alternativ och olika möjligheter. Både kartor och kriterier ska sedan ut på turné i alla olika landsändar.

– Det kommer nog att finnas tillräckligt utrymme för diskussioner med kommunerna, intygar Virkkunen, som när detta skrivs veterligen inte ännu har mött kommunernas representanter offentligt. Men i ärlighetens namn ska det medges att hon säkert har en viss inblick i kommunalt tänkande eftersom hon sitter i Jyväskyläs fullmäktige. Förra mandatperioden ledde hon ordet i fullmäktige, och hennes man är kommundirektör i Hankasalmi utanför Jyväskylä.

 

Virkkunen lovar att man på ministeriet ska beakta variationen mellan områden. Redan regeringsprogrammet nämner ”olikheter, såsom särdragen för tillväxtcentrum, glesbygd, långa avstånd, skärgårdsmiljö och språkliga förhållanden”.
– Vi får se vilken form ekonomi- och pendlingsområdena får under kartövningarna och hur de kan bilda starka primärkommuner. Hela landet är under lupp, och när vi kommer längre måste vi se efter vad som är en bra och stark kommunstruktur i olika områden. Det viktiga är att det ska fungera för kommuninvånarna och motsvara deras vardagsliv så bra som möjligt.

På frågan om svenskans ställning svarar hon rappt att en viktig utgångspunkt i fortsättningen är att all svenskspråkig service ska ordnas så bra som möjligt.
– Det gäller också förvaltningssystemet. Men hur det ska säkras i större och starkare kommuner får vi lov att titta på senare.

Hon upprepar att det är just för att kommunförvaltningen så bra som möjligt ska motsvara invånarnas liv och behov som det inte kan finnas bara ett kriterium.

 

Kartorna visar att hela Nyland hör till huvudstadsregionens pendlingsområde. Men här vill Virkkunen ändå inte tänka sig att det blir en enda kommun.
– Den skulle vara för stor och svår att behärska, säger hon.
Det är också möjligt att en så stor kommun skulle bli en grundlagsfråga (se Tvång kan bli lagligt nedan).

Området borde fås att fungera bättre, men hur det ska gå till är ännu ett frågetecken. Ministern lyfter ändå fram nödvändigheten att ordna möjligheter för invånarna att delta och påverka också i de här verkligt stora kommunala enheterna.

 

Närdemokratin är också med i bilden, men om det är mer än ett ord förblir oklart.
– Vi har ju haft stadsdelsfullmäktige och stadsdelsnämnder, men de borde säkert ha egna medel för verksamhet och rätt att fatta beslut för att invånarna ska uppleva dem som meningsfulla, säger Virkkunen.

Å andra sidan varnar hon för deloptimering, eftersom det är just den man vill göra slut på genom reformen. Statens starka grepp om reformen motiverar hon med att det är staten som har ansvar för helheten medan kommunen och de kommunala beslutsfattarna ansvarar för sin kommun. Och det är ju helt legitimt; det är deras uppdrag.
– Breda lösningar förutsätter att alla är överens, men den samstämmigheten kan vara svår att uppnå. Endel har ju direkt nytta av nuläget, säger Virkkunen.

Hon ser inget positivt med konkurrens mellan grannar. I stället talar hon om investeringar i exempelvis idrottsanläggningar och annat som ska göra kommunen mera lockande för goda skattebetalare. Och konkurrens med skatter och avgifter.

 

Det arbete som gjorts för servicen under strukturreformen ska tas till vara. Men inte det som har lett till allt större avstånd mellan kommunerna å ena sidan och servicen och besluten om den å andra sidan.
– Nu prioriteras verkliga ändringar i kommunstrukturen, säger Henna Virkkunen.