​

Sent omsider har vi i det här landet fått en bredare förståelse för att fattigdomen är ett samhälleligt problem, och för att det måste till en höjning av det lägsta socialskyddsförmånerna för att de mänskor som är hänvisade till att leva på dem ska ha rimliga möjligheter till ett skapligt liv.

I sommarens regeringsprogram tog man ett ordentligt steg i rätt riktning, och från början av nästa år höjs det lägsta arbetslöshetsskyddet med 100 euro i månaden och utkomststödets grunddel med sex procent utöver indexjusteringarna. Det är långtifrån tillräckligt för att avskaffa fattigdomen, men det är en bra början.

Men hur är det i kommunerna? Kommunernas handlingsutrymme är förstås beroende av statens politik och därmed begränsat, men hur använder man det handlingsutrymme man har?
I samband med lågkonjunkturen på 1990-talet flerdubblades antalet utkomststödssökande. Trots de bättre tiderna gick antalet sedan aldrig ner till nivån före förra konjunkturnedgången just beroende på de sänkta nivåerna på det primära socialskyddet.

För att klara av utkomststödshanteringen har man i kommunerna gått in för att rationalisera ruljansen med hjälp av förmånshandläggare och skriftliga ansökningar. Om det här görs bra kan det fungera hur bra som helst.

Men om alla klienter tvingas göra skriftliga ansökningar, också de som av olika orsaker har väldigt svårt att klara av papper? Om blanketterna är dåligt utformade? Om dessa ansökningar behandlas av förmånshandläggare med enbart merkantil utbildning, utan att det finns en fungerande kontakt mellan förmånshandläggningen och socialarbetet? Om klienten aldrig får tillfälle att föra fram sina problem, ekonomiska och andra, till någon som lyssnar och tar dem på allvar? Då kan det hända att de hjälpbehövande slås ut också från socialbyrån, och sådant händer tyvärr hela tiden.