Under rubriken Stabilisering av den offentliga ekonomin skriver regeringen i sitt program att den ska genomföra en kommunreform ”som grundar sig på starka primärkommuner i hela landet”. Redan i våras gav också Kommunförbundets styrelse ett uttalande där den föreslog att ”en stark primärkommun ska vara grunden för kommunstrukturen i framtiden”. Förbundet kompletterar visserligen sin huvudmodell med att kommuner som inte har förutsättningar att skapa en stark primärkommun kan bilda en distriktskommun och erkänner också att metropolen behöver särskilda lösningar.

Alla är alltså rätt eniga, tills det blir tal om kriterierna. Då visar det sig att de kommunpolitiker som Fikt har talat med har olika perspektiv och lägger vikt vid olika frågor.

 

Finansministeriet lovar lägga fram de kriterier som ska in i lagen i slutet av året tillsammans med förslag i form av kartor. Kommunreformens projektchef Arto Koski arbetar utgående från sex synvinklar, där man först granskar servicebehovets, kommunekonomins och boendets utveckling några tiotal år framåt.
– I de tre första ser vi framåt flera decennier; vi tittar inte bara på tåspetsarna, säger han.

Dessutom beaktas pendlingsområdena, serviceområden för social- och hälsovård och specialområden som språkförhållanden och förutsättningarna för samgång.
– Under kommunrundan, innan kriterierna går till regeringen, blir det ett äkta hörande, understryker Koski. Det kan väl inte tolkas på annat sätt än att kriterierna i det skedet går att påverka.

Men nu, när det faktiskt inte ännu finns något förslag, kanske chanserna att påverka är ännu bättre. Fikt bad om synpunkter på kriterierna av några kommunpolitiker. Folke Öhman, ordförande i Kommunförbundets svenska delegation börjar. Han är också medlem i förbundets referensgrupp för kommunreformen.

 

Folke Öhman har som stadsdirektör i Väståboland erfarenhet av en mindre kommun och vet hur det var när de fem kommunerna gick samman 2009. Staden har 15 000 invånare.
– Varje kommun är unik och har vissa styrkor och vissa svagheter. Dels är det oberoende av storlek, men det är också beroende av storlek. Vi har gått i den riktningen att riktigt små kommuner inte har förutsättningar att klara alla uppgifter som kommunerna åläggs att sköta, säger han.

Han är medveten om att det finns små kommuner som klarar av vissa uppgifter riktigt bra, exempelvis barnomsorg och öppenvård. Då är utmaningen att inte förstöra sådan ’best practise’ vid en sammanslagning.
– En stark kommun ska klara av nästan alla uppgifter och då blir det fråga om större enheter.

Hur stora kan Öhman inte säga eftersom det finns så många andra faktorer som också spelar in, men strukturlagens 20 000 invånare dyker ofta upp.
– Kommunen ska ha en viss storlek för att social- och hälsovården ska fungera.

En stark kommun ska kunna sköta social- och hälsovårdens grundfunktioner och eventuellt, beroende på lokala faktorer, mera specialiserad sjukvård. Men inte göra allt som sjukvårdsdistriktet gör i dag, anser Öhman.

 

Också Mikaela Björklund, fullmäktigeordförande i Närpes, tror att lokaldemokratin kan bevaras i en kommun med 20 000 invånare, bara avstånden inte är för stora. Det invånarantalet närmar man sig till exempel i Kaskö – Kristinestad – Närpes med cirka 18 000 invånare. I en hypotetisk kommun som sträcker sig från Kristinestad i söder till Vörå i norr skulle det däremot inte längre vara fråga om lokaldemokrati, anser hon.

 

Öhman lyfter fram betydelsen av de beslut som fattas, eftersom en sammanslagning i sig inte har direkta konsekvenser.
– Om kommunen blir bättre eller sämre än den är i utgångsläget beror helt på vilka beslut den nya kommunen fattar till exempel om servicen. Sker det en centralisering så sker det på basis av demokratiska beslut, säger han och medger att sannolikheten för sådana beslut kanske är större i den nya kommunen.

 

Utom invånarantalet ställer Öhman upp kriteriet att en stark kommun har en tillräcklig organisation för att kunna tillgodose alla behov inom utbildningen och stöda näringslivet och utvecklingen i området genom utbildning. Det räcker inte med undervisning utan det ska finnas stöd i form av skolledning, kuratorer, psykologer och en administration som klarar av att jobba med och utveckla läroplaner. Också det kräver en lite större organisation, kanske en för 20 000 invånare.

Tillräcklig kompetens är ett viktigt kriterium. Folke Öhman lyfter särskilt upp det på tekniska sidan.
– Det som personalen har uppfattat som mest positivt i vår kommunsammanslagning är den totala kompetensen som står till allas förfogande i den stora kommunen. Man kan få juridisk sakkunskap och ekonomisk sakkunskap inom sin egen organisation.

 
Inom en stark kommun finns också kunskap om konkurrenslagstiftning och upphandling och andra komplicerade processer.
– Sen är det viktigt att en stark primärkommun verkligen har muskler att satsa på utveckling. Annars har du ingen egen vilja och kan inte köpa in sakkunskap för att hjälpa till med utvecklingen. Och det kräver en tillräckligt stark ekonomi, säger Öhman.

 

När Mikaela Björklund tänker på kriterierna för en stark kommun börjar hon med ekonomin och fortsätter med geografin och demokratin. Och ur finlandssvensk synvinkel tror hon att det inte behöver vara ett problem, utan att man kan ha sakliga kriterier där språkligt hållbara enheter finns med som en punkt.
– Starka primärkommuner är inte i huvudsak beroende av statsandelar utan klarar sig till en relativt stor del på kommunala skattemedel. I svenska Österbotten ser det ganska bra ut, och i Närpes är relationen mellan skatteinkomster och statsandelar 53,5/46,5.

Hon är betänksam över det sårbara i en kommun där relationen är den omvända, det vill säga där statsandelarna utgör den största delen av inkomsterna.
– Jag tycker att redan vi är sårbara. Och om vi slår ihop oss med våra grannkommuner så förstärks inte nödvändigtvis ekonomin, säger hon.

Sammanslagningar är inte automatiskt en lösning. Björklund pekar på de stora kommunerna i norr, som inte kan sägas vara ekonomiskt bärkraftiga sin storlek till trots.

 

– Om man tänker att en stark primärkommun ska vara av en viss geografisk storlek tror jag att det kan bli kontraproduktivt. I en kvalitativt god service ingår också en viss närhet. Blir det väldigt stora enheter som inte är ekonomiskt starkare är ju enda sättet att effektivera att dra in närservice. Någonstans går smärtgränsen för hur stor geografisk enhet en stark primärkommun kan vara, säger Björklund.

Också för demokratiaspekten upplever Björklund att det finns en smärtgräns som hänger ihop med kommunstorleken mätt med invånarantalet. I Närpes känner kommuninvånare och tjänstemän till varandra och det är lätt att ringa upp. Och nämndordföranden är någon man har träffat.
– De som rycker i mig är ofta de som aldrig skulle skriva en rad eller protestera. Men också de som är aktiva kommer sämre till tals i en enhet som är så stor att man inte känner sina förtroendevalda.

Björklund instämmer med Öhman om att det finns en smärtgräns åt andra hållet också.
– Kommunen kan bli så liten att det inte finns någon kritisk massa. Var gränsen går beror förstås på hur kommunen har valt att organisera sig. Det behövs kapacitet för all den specialkompetens som behövs i dagens läge inom teknik, bildning och sjuk- och hälsovård.

 

Henrik Sandberg är styrelseordförande i Pedersöre med 11 000 invånare. Han har en klar bild av hurdan en stark primärkommun är.
– Det är en kommun som växer och som kan sköta sina åtaganden på ett hyggligt sätt. Jag tycker att Pedersöre är en stark primärkommun, och jag ser inga fördelar för en kommun som Pedersöre att bli hopslagen med någon annan i dagens läge.

Först bland de kriterier han nämner finns en effektiv förvaltning som gör att kommunen kan sköta alla sina lagstadgade uppgifter. Pedersöre klarar landets medeltal för förvaltningsutgifterna totalt.
– Jag är väldigt besviken på statsmaktens ryckighet i reformarbetet. Det finns ingen linje och ingen ro att utveckla nånting i dagens läge, säger Sandberg. Han ifrågasätter idén med strukturreformen, när de som inte har gjort någonting verkar att dra det längsta strået. Pedersöre sköter tillsammans med Larsmo och Nykarleby sin social- och hälsovård så att Jakobstad är värdkommun. I området bor 42 000 personer.

Utvecklingen av samhället och näringslivet tycker Sandberg att Pedersöre också klarar av.
– Vi har vad vi kallar en offensiv näringslivspolitik och försöker se till att företag har tomter och kommunalteknik och allt det de behöver.

Samhällsplaneringen vill han att också i fortsättningen ska skötas genom samarbete över kommungränserna. På det sättet planeras just nu zoner för bostäder, industri och handel.

Det är allt sånt som en stark primärkommun ska klara av.

 

En sammanslagning med Jakobstad verkar inte kunna leda till förbättringar. Staden är skuldsatt och det avskräcker. Inte heller erfarenheterna av den stora enheten för social- och hälsovård ökar aptiten. Där har kostnaderna har stigit.

– Jag hade tänkt att vi skulle klara av att bli effektivare när vi slår ihop hälsovården, men inte har det blivit bättre. Förvaltningen blir inte effektivare om att man slår ihop en massa kommuner, när man inte kan få ner personalantalet.
– Kostnaderna har också att göra med tillgängligheten. Det är så lätt att komma in på sjukhus, då vi i stället borde satsa på åldringsvård och förebyggande för att få en bra nivå på vårdkedjan.

Sandberg ger inga höga poäng åt Katainens regering. Han har skrivit på det upprop som ligger ute på webben.
– Texten passade som hand i handske med de åsikter jag har. Sen är det en liten protest mot statens sätt att hantera andra kommunfrågor också: I Pedersöre är vi riktigt arga på förslaget att ta bort fastighetsskatten ur utjämningssystemet. Enligt lagen borde man se på statsbidragssystemet som en helhet; nu förlorar vi stora pengar.

 

Mikaela Nylander, fullmäktigeordförande i Borgå med 50 000 invånare, lyfter fram att en stark primärkommun ska stå för service till sina invånare.
– För mig är det en kommun som kan ta hand om alla kommuninvånares servicebehov oberoende av deras ålder, säger hon.

För barnen behövs en mångsidig omsorg med dagis också på natten, ifall båda föräldrarna gör treskiftsarbete. Och så ska det finnas alternativa former av barndagvård.
– Skolan ska kunna svara mot morgondagens behov i dag. Kommunen måste vara tillräckligt stark för att kunna svara på det här behovet, som kan gälla ett mångsidigt språkutbud, dataundervisning och färdigheter i att tänka kritiskt och jobba i team.

För handikappade i alla åldrar ska det finnas olika boendeformer, och det behövs också stimulerande verksamhet.
– Med tanke på de äldre måste kommunen vara tillräckligt stor och stark för att verkligen kunna sköta det preventiva arbetet. Den måste också kunna hantera trycket på kostnadsökningen inom åldringsvården, säger Nylander.

Och också för de äldre behövs mångsidiga boendeformer och stimulans som en del av det preventiva arbetet.

Kommunen ska också bygga upp en långsiktig strategi som den är stark nog att genomföra.
– Det gäller att se till att det finns arbetsplatser, och kunniga människor som kan utföra arbeten i framtiden som vi tycker är viktiga. Också infrastrukturen måste man fundera på långsiktigt, i ett helhetsperspektiv.

 

Att identifiera nya behov är någonting som Mikaela Nylander tycker är viktigt för en stark kommun.
– Omvärlden förändras. Tänk bara på skolan där det förr satt 30-40 elever och du skulle följa med, annars blev du efter. Nu har vi individuella läroplaner, assistenter i klassen och stödundervisning. Då måste också strukturerna förändras.

Det kan betyda att byskolorna ger stödundervisning, men att elever som har större behov får åka till en skola med resurser att tillfredsställa dem. Vid den interkommunala barnjouren i östra Nyland kan kommunerna erbjuda barnskydd dygnet runt.

– Det gäller att identifiera behov och erbjuda service på sådana områden som man tidigare inte talade om, som när människor far illa av familjevåld.
– Strukturreformen väckte oss till ett långsiktigt, strategiskt helhetstänkande. Plötsligt skulle vi se på hur många åldringar har vi 2020 och hur vi ska ordna för dem. Det är på sätt och vis en revolutionerande tid.

 

Friheten och kommunens egna val stiger fram som en stark förväntan när processen går vidare. Folke Öhman formulerar det så här:
– Ministeriet kan gärna komma med ett förslag eller två. Men det är viktigt att kommunen sen får diskutera fram alternativa lösningar som uppfyller samma målsättningar, lite som i Danmark där storleken var bestämd och man själv fick hitta sina kompisar. Staten ska inte säga var kommungränserna ska gå.