För drygt tio år sedan ägnade en genomsnittlig kommunstyrelsemedlem nio timmar i veckan åt sitt uppdrag. I fjol (2010) rapporterade styrelsemedlemmarna en tidsåtgång om knappt tretton timmar i veckan, fyra timmar mer än 1999*. Fullmäktigeledamöterna lade i genomsnitt ner två timmar mer i veckan på möten och förberedelser än 1999, en ökning från sex till åtta timmar.  I kommuner med fler än 20 000 invånare motsvarar styrelseuppdraget i dag ett halvtidsjobb som tar 14–17 timmar i veckan i anspråk.

 

Det politiska systemet i de finländska kommunerna är en hybrid. På ett plan finns fullmäktige, styrelse och nämnder till för att producera beslut, som inte bara ska beakta juridiska och ekonomiska realiteter, utan också ska ta hänsyn till vad invånarna vill och tycker. På ett annat plan fungerar de politiska förtroendeuppdragen som en kanal för medborgerligt deltagande.
Fullmäktigeförsamlingarna är relativt stora och dessutom är det kutym i många kommuner att öppna nämnduppdrag också för personer som inte sitter i kommunfullmäktige. De kommunala uppdragen är en skola i demokrati, brukar man säga. Utvecklingen under de senaste decennierna har förstärkt den professionella sidan av den politiska organisationen. Kommunstyrelsens roll som motor i den politiska processen har blivit tydlig. Dessutom har många kommuner tagit i bruk olika styrmekanismer som disciplinerar det politiska arbetet, bland annat strategier, balanserade styrkort och separation av beställar- och utförarfunktionerna.

 

Fortfarande är utgångspunkten att kommunala förtroendeuppdrag är något som ska skötas vid sidan av ett civilt arbete. Finländska kommunala beslutsfattares arvoden motsvarar inte på långt när den tid de lägger ner på uppdraget. Lekmannaidealet har många sympatiska drag, men frågan är hur länge det kommer att överleva. Korstrycket mellan det ökade tempot i arbetslivet och de allt mer krävande förtroendeuppdragen är ett faktum redan nu. Många har inte reella möjligheter att åta sig centrala förtroendeuppdrag även om de vore intresserade. Blir kommunerna större än i dag ökar trycket på den politiska organisationen.

 

Kommunallagen ska reformeras under de närmaste åren. Ett intressant vägval gäller synen på de förtroendevalda. Ska den politiska organisationen fortsättningsvis fungera både som beslutsapparat och deltagandekanal? Eller finns det anledning att skapa en mindre och effektivare beslutsorganisation, samtidigt som man utvecklar andra plattformar för deltagande och lokal påverkan? Det finns skäl att återkomma till den diskussionen längre fram.