Metropolområdet finns med i regeringsprogrammet i olika sammanhang. Apropå förvaltning nämns behovet av en särskild lag om metropolområdet och att det ska utredas, men ännu har ingenting gjorts. Allt fokus har legat på kommunreformen som uttryckligen ska omfatta hela landet. Huvudstadsregionens särskilda problem får vänta. Tillsvidare finns bara en antydan från ministerhåll om att det kommer att vara metropolförvaltning som gäller, inte sammanslagning.

De svenska frågorna väntar ändå inte. Magma har nyligen publicerat en rapport kallad Språket på agendan i metropolen – med service på svenska i fokus. Där kartlägger Johanna Westman, tidigare ledarskribent på Hufvudstadsbladet, utmaningarna för dem som ska ansvara för den kommunala servicen på svenska i de fyra städerna Esbo, Grankulla, Helsingfors och Vanda. Det är inga små utmaningar, men nu finns alltså ett underlag att utgå från för den som vill ordna till strukturer som håller en bit in i framtiden. Alltså för den som vill börja innan regeringen tar i metropolfrågan på sitt sätt. Rapporten tar upp och bygger vidare på de utredningar och arbetsgruppsrapporter som gjorts tidigare.

 

Det gäller ingen obetydlig mängd människor. I de fyra huvudstadkommunerna finns 65 000 svenskspråkiga och hela metropolens svenskspråkiga befolkningsunderlag överstiger 80 000.  Utgångspunkten för Westmans förslag är att regionens svenskspråkiga befolkning ska ses som en helhet.

 

Särlösningar behövs, är en av Westmans slutsatser. Den kommunala servicen planeras och ordnas för den överväldigande majoritet som talar finska i de geografiska områden som städerna omfattar. Beredskapen att betjäna en glest utspridd språklig minoritet och också förmågan att identifiera dess faktiska behov är begränsad.
Ett visst språkligt självbestämmande organiserat i en svensk nämnd kunde råda bot på det.

– Under mina många samtal blev det klart att det här organet måste ha ”makt och pengar”. Så sa bland annat Helsingfors överborgmästare Jussi Pajunen. Det får inte bli ett ”kaffesällskap”, som Grankullas stadsdirektör Torsten Widén varnade för i Fikt i våras, säger Westman, som i rapporten har koncentrerat sig på social- och hälsovården.

Den svenska nämnden kunde formulera den strategi för service på svenska som fullmäktige godkänner. Enligt strategin skulle den sedan prioritera och planera för ett fungerande svenskt servicenät samt beställa de tjänster som hemkommunen inte själv kan erbjuda på svenska.

Som det nu är brister det mången gång i utbudet på svensk service. För att det som saknas i städernas egen tjänsteproduktion ska kunna kompletteras med upphandlade tjänster måste marknaden ha förtroende för att de här tjänsterna har en efterfrågan också på sikt.
– Att det skulle finnas en svensk instans som är beställare torde redan i sig kunna göra nånting för att vinna marknadens förtroende, oberoende av hur långa avtalen är, säger Westman.

 

– Det riktigt viktiga är ändå den svenska orkesterledaren. Det klarnade för mig när jag talade med folk. Det måste vara en högt uppsatt tjänsteman som hör till ledningsgruppen. Han – eller hon – ger förankringen i det övriga maskineriet.

I Westmans förslag leder tjänstemannen ett kansli som bereder ärenden åt den svenska nämnden. Nämnden skulle sedan ”upphandla” service antingen inifrån den kommunala organisationen eller, särskilt om sådan inte finns, av aktörer inom företagsvärlden eller tredje sektorn.

Orkesterledaren skulle också ha till uppgift att peka på hur och var resurserna behöver omdisponeras så att svenskspråkiga klienter verkligen får möta de svenskkunniga anställda som finns i verksamheterna.

 

Det visade sig att ingen egentligen talade för en separat svensk organisation inom social- och hälsovården. Alla informanter ser det som en fördel att ha nära kontakt med den finska verksamheten och kompetensen.

Svenska vårdkedjor ska det däremot finnas, och här behövs en komplettering med privata, ofta små aktörers service. Förhoppningarna om att regeringen ska underlätta upphandlingen från de små och möjligheterna att beakta språkliga behov i all upphandling är därför stora. Den svenska nämnden med kansli är ett svenskt resurscenter för den juridiska upphandlingsexpertisen, som skulle sköta den formella processen.

På verksamheterna skulle det finnas svenska kontaktpersoner som skulle knyta ihop det nätverk som tillsammans med orkesterledaren står för den svenska servicehelheten.

 

Vad tror då Johanna Westman om en sådan innovativ institutions chanser i verklighetens värld?
– Problemet är ju att det skulle vara så mycket lättare om de fyra städerna gick ihop.
– Om de inte går ihop och man ändå vill göra någonting i fråga om svensk service så måste man hitta på något sätt. Då är det fråga om politik och juridik, och jag kan bara peka på vad som måste diskuteras, säger hon.

Ifall städerna väljer samarbete och förblir självständiga blir det alltså mycket knepigare. Strategin måste antas av fullmäktige i alla fyra städer och servicenivån måste vara den samma.

En mera konkret men inte mindre kvistig fråga är till vilken förvaltning orkesterledaren ska höra. Och var ska kansliet placeras? Det skulle ”betyda att kansliet placeras i en av de fyra kommunerna. En sådan lösning leder tillbaka till gamla samarbetssvårigheter, vilket är ytterligare en påminnelse om att kommunsammanslagning skulle vara den bästa lösningen”, skriver Westman.

 

Om det demokratiska organet i en sammanslagen metropol skulle utses på samma sätt som andra nämnder skulle kommunalvalsresultatet 2008 inte räcka till ett enda mandat för Svenska Folkpartiet sfp ifall ledamöterna var 15. Däremot skulle Sannfinländarna vara representerade, har Westman räknat ut. Ändå fick sfp:s kandidater faktiskt röster som motsvarar tre fjärdedelar (75 procent) av den svenskspråkiga befolkningens röster.

Tanken går i riktning brukardemokrati, där de som använder tjänsterna ska ha direkt inflytande. Westman tänker sig ändå en partipolitisk representation, eventuellt begränsad till partier med uttalat positiv inställning till att Finland har två nationalspråk.

Folktinget tillsätts enligt en modell där partiernas representanter utses enligt det kommunalvalsröstetal som de svenska kandidaterna fått. Mandaten fördelas enligt de kandidatlistor som partierna gjort upp före valet.
– Jag tror inte på den modellen. Den skulle ge sfp en så dominerande roll, och jag tror att man måste ha majoriteten med sig i det här. Det måste finnas ett samförstånd och de stora tvåspråkiga partierna, Samlingspartiet och Socialdemokraterna men kanske också Centern, måste vara med i ett sådant organ på ett sätt som de själva accepterar, säger Westman.

Det samförståndet hoppas hon på genom att man nu kräver att det ska talas svenska överallt medan hennes förslag innebär att man slipper det kravet. Ansvaret placeras i stället tydligt på vissa enheter och vårdkedjor, och framförallt hos nämnden för svensk service och dess föredragande tjänsteman som agerar med stöd i en av fullmäktige godkänd strategi.

”Med god vilja kan resultatet bli ett regionalt samhällsfördrag kring fungerande service på svenska, med kompletterande e-tjänster som ett viktigt element. Är viljan mindre god behövs det ny lagstiftning som grund, åtminstone om att huvudstadsregionens kommuner ska sköta sin service på svenska gemensamt”, skriver Westman.

 

Många bollar är i luften just nu. Ingen vet hur specialsjukvården kommer att organiseras och om sjukvårdsdistrikten finns kvar när reformen är genomförd.
– Ifall kommunerna har hälso- och socialvård och kanske till och med specialiserad vård på basnivå så kommer denna eventuellt att finnas i metropolförvaltningen. Då skulle det falla sig naturligt att där finns en svensk instans, säger Westman.

Om metropolförvaltningen däremot har hand ”bara” om planläggning, trafik och byggande är det inte lika självklart att föra svensk social- och hälsovård dit.
– Stadsdirektörerna var väldigt måna om att det inte ska finnas en separat svensk organisation. Men vårdenheterna kan vara språkligt specialiserade, fortsätter hon.

 

För en rörelse i riktning mot gemensamma system talar faktiskt det som Westman påpekar i rapporten: Individen har grundlagsskyddade rättigheter till service på sitt modersmål om detta är svenska eller finska. Det måste skötas på något sätt. Det är därför inte helt omöjligt att gemensamma strategier, strukturer och beslutssystem framstår som mera lockande då antalet äldre ökar. Bland dem finns många som glömmer sin finska och verkligen behöver service på sitt modersmål. Det behöver också barnen för att kunna växa upp till aktiva individer i samhället.

Johanna Westman har jobbat som den journalist hon är. ”Andra får fånga upp bollen om de vill; förhandla och konkretisera. Det är en uppgift för politiker, jurister och andra sakkunniga”, skriver Westman.