För att en kommun ska vara livskraftig ska den ha minst 20 000 invånare för då kan den själv ordna mycket av social- och hälsovården. Det anser många.
Sottunga kommun i Ålands skärgård, landets i särklass minsta kommun, har 122 invånare. Problemfritt är det inte. När antalet
Sottungabor på äldreboendet i år ökade från budgeterade två till fyra personer måste kommunen be om krishjälp av landskapet för att pengarna höll på att ta slut.
Men kommunfusioner talar man inte direkt om på Åland, trots att 8 av de 16 kommunerna har 500 invånare eller färre. Däremot om en samhällsreform. Och nu också en garantilag, som kanske trots allt banar väg för färre kommuner.
Hur gick det för Sottunga? Jodå, landskapet ryckte ut med krishjälp.
– Det var en akut åtgärd för att lösa frågan i nuläget, säger lantrådet Camilla Gunell.
– Det handlar om heder och hygglighet. De gamla får inte känna sig som en börda för samhället för att de behöver vård och omsorg. När Sottunga inte längre klarar av sin försörjning så är det inte bara Sottungas problem utan hela Ålands.
Brandkårsutryckningar till kommuner i kris är naturligtvis inte en lösning på sikt. Men hur lösningen ska se ut är en långtifrån enkel fråga att få svar på. Från tidigare har landskapet tagit över ansvaret för hälso- och sjukvården och utbildningen på gymnasialstadiet. Det finns kommunalförbund för bland annat högstadierna, äldrevården och omsorgen om personer med utvecklingsstörning. Men det räcker inte för att alla 16 kommuner på Åland ska kunna erbjuda en någorlunda likvärdig service till sina invånare.
Den förra landskapsregeringen, som avgick efter valet i oktober, talade dels om att ta över socialvården till landskapet, dels om en samhällsreform. Det första säger Camilla Gunell nej till, det senare går hon vidare med.
– Landskapet ska inte ta över flera kommunala uppgifter. Vi ska inte producera service utan istället renodla förvaltningen och fokusera på myndighetsutövning, lagstiftning och tillsyn.
Hur servicen ska produceras måste beslutas på kommunal nivå, säger hon. Men landskapsregeringen är ingen passiv part i målet, den har hand om landskapsandelarna. Samhällsreformen är därför något som måste göras tillsammans med kommunerna och deras invånare.
Samhällsreformen handlar om att kommunerna samarbetar mera kring serviceproduktionen. Gunell tror att till exempel missbrukarvård, barnskydd, specialomsorg och den tekniska servicen, typ vägar och underhåll, kan bli gemensam för många eller alla kommuner. Hon tvivlar inte heller på att det inom flera sektorer finns en överkapacitet med dagens 16 kommuner.
Men varför inte då slå ihop kommuner? Gunell ler. Hennes parti socialdemokraterna har sedan länge talat för färre kommuner. Men nu leder hon en bred koalitionsregering, där långtifrån alla tycker lika.
– För en del är detta med kommungränserna en oerhört laddad fråga. Men enligt en utredning gjord av Ålands statistik- och utredningsbyrå ser över hälften av ålänningarna själva servicen som det viktiga, inte vem som producerar den, om det är den egna kommunen, en samkommun eller en värdkommun.
Camilla Gunell förstår mycket väl att det här är en laddad fråga, framförallt i skärgården. Hon är själv uppvuxen på Lappo i Brändö kommun.
– Det finns en rädsla för att om kommuner går ihop så centraliseras allt. Servicen flyttar från skärgården till kommunerna på fasta Åland.
Närmaste dagis för Kökarbarnen kanske finns på Föglö eller i Lemland. På fasta Åland, där man enkelt kan ta sig fram, är det enklare att samordna servicen. Men i skärgården, där man ska ta sig fram med färjor, är det annat och det har vi stark respekt för.
Kanske av respekt för skärgården, för att dämpa oron, lovas i det nya regeringsprogrammet en garantilag om “allas jämlika rätt till service oberoende av boendeort”. Servicen ska finnas kvar i skärgård och regioner, men det måste till en ökad samverkan, tolkar Gunell.
Och när hotet om centralisering är borta så kanske kommungränser också kan försvinna?
– Så kan man se det. Men samtidigt betonar Gunell hur oerhört viktigt det är för alla att ha kvar det lokala beslutsfattandet.
– Vad ska de annars samlas kring? Det råder fortfarande en talkoanda i byarna, man vårdar det gemensamma och då ska de veta att vi i regeringen tycker att det de gör är viktigt.
– Men det betyder inte att vi måste ha kvar alla kommungränser.
Hur samhället ser ut efter reformen vet ingen i dag. Men Camilla Gunell vet ungefär hur det ska gå till. Dels ska de nyvalda kommunledningarna kallas samman för att diskutera dagens situation, framtiden, ansvaret för de äldre, försörjningskvoten och sin skattekraft.
Dels ska det tillsättas arbetsgrupper, som får i uppdrag att ta fram tre olika modeller för serviceproduktion och pröva hur de fungerar socialt, demokratiskt, ekonomiskt och så vidare. Hon vill också ha en extern utredare, som ger sitt alternativ till hur Åland kan producera service på ett klokare sätt än i dag. Efter det får en parlamentarisk kommitté ta över och komma med förslag.
Och hur lång tid ska hela processen ta?
– Ett år, möjligen ett och ett halvt. Därefter måste vi börja verkställa. En reform är nödvändig för att stärka kompetensen, ge en mer likvärdig service och nå en bättre ekonomisk effektivitet. Det är viktigt för hela Ålands ekonomi.